Nu tänkte jag försöka ge mig in i bloggvärlden, läser endast några få men jag märker att det är fler och fler som använder det. Nu ska vi bara se hur jag gå till väga, undra om jag har tid och ork att sitta här varje dag och skriva, vemvet. det märker vi.

Idag är det iaf ca 4 veckor kvar till f.d. vilket känns heeelt absurt!  Alltså jag, en medioker svensson i ett litet skitet samhälle utanför sthlm ska få barn. Hur kommer det sig? Hur förtjänar jag denna roll? Det finns så många där ute som veeerkligen vill ha barn och kan inte få det, vi försökte en gång och pang bom i rödbetan så börjar magen växa. Tycker inte det var så länge sen vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar.
Sandra , min sambo, har barn sen innan. Hela två stycken faktiskt. Det var ju absolut inte den bilden man hade tänkt sig när man var yngre men man har ju helt uppenbart förändrat tycke och tänk sen då.
Jag trivs som ett barn i en godisbutik. Det är jäkligt härligt och livet är gott men det är klart, det kunde även bli för mycket också.

Vi träffades pinsamt nog över internet jag och sandra men va tusan, det fungerar ju det med.
Vi förlovade oss väldigt fort och vi båda insåg att detta var rätt. Den känslan sitter fortfarande kvar hos oss båda.
Sandra hade då ett barn vid namn Liam som på heltid bodde hos henne. Jag tyckte det kändes lite creepy i början att träffa en singel mamma men det visade sig vara det bästa jag har gjort. Det var då inte enkelt, inte ens nästan men det var värt allt.
Låt mig förklara varför det var svårt;
Liam var 5 år när jag och Sandra började dejta. Han var i en liten trotsålder då och gissa vad, nu har han gått in i en annan trots..igen!  Jag som aldrig haft barn innan kände mig förbenat osäker på allt men det har ju fungerat med tiden, dock har jag en hel del kvar att lära mig. Det har vi nog alla egentligen men nu kan jag bara prata om mig själv.
Jag vet att jag måste arbeta på mitt humör och vissa av mina tankar. Jag är medveten om det och arbetar för fullt, framgång är iaf ett stort plus.  Samtidigt ska man nog aldrig hamna i mål för om man känner att man är nöjd med tex sin pappa roll så kan man aldrig bli bättre, samma sak gäller ju karriären med mera, man måste hela tiden sträva efter att göra saker och ting bättre.

Hur som helst så sitter jag här nu själv i vardagsrummet med mina tankar och vaga nervösa känslor inför födseln. Kruxet är min panikångest som gör att jag drabbas av högre ångest än en "normal" människa. Detta hindrar mig i mitt liv till en viss del men det är en annan historia.

Känner att det är dags att varva ner lite nu, klockan är snart 23.00 och jag ska upp vid 7snåret imorgon bitti.
Ska nog gå och krypa till kojs med min kära tjocka sambo. 

Personlig påminnelse - kom ihåg att packa väskan inför födseln imorgon!