Idag Lördag har jag arbetat hela dagen d.v.s. ett långt 12h pass. Morgondagen ser likadan ut. Jag är så otroligt trött..  Fasen, jag vill ju vara hemma!  Liam är borta och Sandra har ju jättetråkigt alldeles själv. Men vad ska man göra, det är så det ligger till. Valde ändå att arbeta denna helg så jag får in lite extra pengar innan Celine kalvas ut. Jag hoppas verkligen att hon vill komma ut snart, är så nyfiken på hur hon ser ut.
Jag hoppas verkligen att hon ser ut som en Celine och inte en Magda, Shiraz eller Gösta.  Jag gillar ju namnet Celine! Ser hon inte ut som en Celine så blir jag nog lite knäckt, det tog oss dagar och åter dagar på nätet efter namn. Nej, hon får heta så oavsett, det har jag bestämt nu...men man kanske ändrar sig trots allt.
Men och andra sidan, hur ser man ut som sitt namn? Ser jag ut som en Niklas? Om jag gör det då måste jag ju ha något ytligt gemensamt drag med alla Niklas:ar. Inte sant? För en som ser ut på ett sätt kan ju inte se ut som en Niklas om någon annan som ser helt annorlunda ut heter Niklas.  Oj, hänger ni med nu? Det blev rätt invecklat.

Förresten, på tal om griseknoar, de svenska hollywood fruarna bör skjutas. Hela bunten. Ett nackskott var så är det över...fy faen vad jag ogillar dessa fjompiga människor.
Nej men det är kanske inte läga att skämta om att skjuta folk nu med tanke på vad som sker i Malmö där grabben plockar en efter en i mörkret. Det är svårt att sätta sig in i den situationen, det låter ju mer som en film. Rätt creepy. Den rädslan som invandrarna känner där nere har jag nog aldrig känt och kommer förhoppningsvis inte känna. Visste fan har man varit skraj i vissa hotfulla situationer men inte som så.
Vad krävs det för en man att bli så förbannad, så full av hat och bli så psykotisk att han går ut och skjuter ihjäl invandrare. Något måste väl ha triggat det hela? Han lär inte vara helt psykiskt stabil, det är väl ingen som latjar med vapen men ändå.
Allvarligt talat så har jag faktiskt haft en känsla att bara få klappa till någon, jag vet, det låter hemskt, men det var så förr i tiden med jämna mellanrum. Jag var fylld av hat. 
Jag vet att jag inte mådde så bra då egentligen men skillnaden mellan mig och den nya "lasermannen" är att jag har en spärr uppe i huvudet, det gick aldrig så långt att jag bara gick och slog på någon som tur var.
Lyckligtvis så har hatet inom mig minskat, det enda jag behöver arbeta med är min korta stubin. 
Det är väl min svaghet så att säga. Jag fightar hellre än att fly vilket kan bli mitt fall en vacker dag. 
Nu låter jag lite skum kanske men vadå, jag sa ju att jag skulle vara ärlig och öppen på min blogg.

This is me, take it of leave it.

Nu ska jag försöka locka ut Celine ur magen med lite pizzakanter.