04.00 var klockan. Sandra vaknade upp av värk, det trappades upp efter som.  Ca 05.00 väckte hon mig och sa
-Det är dags.
 Jag hörde vad hon sa men jag vad verkligen tvungen att fråga.
- Vad för nåt?
-Det är dags, sa hon igen.
Först efter en liten stund började jag inse vad det handlade om. Är det verkligen sant? Händer det här verkligen nu? Vi som har väntat så länge, det är overkligen, det kan bara inte ske nu men det gjorde det, det var verkligen dags nu.
Vi gick upp vår skjuts Jenny..Inget svar. Nehe, kul. Ringde igen och igen. Inget svar. Paniken började krypa in. Då ringde vi vår granne, tror du vi fick nåt svar? Nej. Inte nu heller. Herregud. Det kändes mindre bra.
Efter en kort stund (vilken kändes som en evighet) så ringde Jenny tillbaka.
Efter lite prat så ringde jag förlossningen, de sa att vi kunde ta det lugnt.

Jag ordnade frukost till Liam medan Sandra stönade och skrånade som en halvdöd gnu. Fy fan vad ont det såg ut. Tycker verkligen synd om alla gravida som får stå ut med det där.
Hursomhelst så kom skjutsten inom kort och vi åkte till sjukan.
Tja, sanningen är att jag fick den värsta panikattacken jag någonsin har fått och var tvungen att stanna kvar.
Jenny lämnade Sandra och hämtade upp mig. Drog ut mig ur lyan och tvingade in mig i bilen medan jag skakade som ett epileptiskt asplöv. Jag tänker vara ärlig och säga att jag var förbannat nervös. Alltså RIKTIGT nervös. Jag hade knappt någon kontroll över mig själv.
Jag satt där i bilen, fokuserade på min andning m.m. och huxflux så var vi framme.
Jag skyndade mig in och hittade Sandra. Där satt hon halvnaken med sjukhusets egna fisknät-cykelbyxor och den största bindan världen någon gång har skådat.
Jag är osäker på vad för prov som gjordes men jag gick in och höll om henne.
Värkarna hade nog ökat lite sen sist jag såg henne.

← Hon gillade den där.

Vi gick vidare in i förlossningssalen och hon blev undersökt där med. Den exakta tiden minns jag inte nu,allt var så blurrigt. Hon var nu öppen 6-7 cm. De beräknar att kvinnan öppnass ungefär 1 cm / timme. Detta ärdå bara generellt. Runt 8.15 skulle Sandra få bedövning via ryggen som hon önskade. Minns inte heller vad just den bedövningen heter, är så mentalt trött just nu.

Läkaren kom in, hälsade och började undersöka, mäta och rita på Sandras rygg.
Några minuter gick och nålen skulle in och då helt plötsligt kände hon ett tryck längre ner.
Det tog med andra ord ca 30 min från ca 6 cm till fullt öppen.
Nu var det dags.
Jag kände mig lite vimsig, lite illamående så jag gick in och ut hela tiden. Det är sjukt hur mycket blod som rinner ut. Jag kände mig knäsvag men jag tog mig i kragen och stöttade så mycket jag kunde.
Det var extremt omtumlande.
Det var nog värre för Sandra, att föda en sån stor bebis med endast lustgas. Starkt jobbat min kära kvinna.
Är så stolt över dig.

←Biffig julegris

Celine föddes 08.53 i morse. Vikten blev hela 4850 g och hon var 51 cm lång.
Inte nog med att Celine var stor,moderkakan som gled ut strax där på vägde 1 kg. Alltså, 1000g, det är nästan som en halv liten bebis.
Trots detta så sa vår barnmorska ett tag innan att vi skulle få en liten bebis, FEEEEEL.Tokfel.
Hon var störst på sjukan. En biffig liten heffaklump.

Nu var det värsta överstökat och vi båda var lättade. Jag har tänkt och visualiserat mig en hel del innan detta. Men några saker folk inte har berättat är om själva lukten. Något som har legat instängt i kroppen runt 9 månader luktar inte så värst gott. Ingen har heller berättat om allt blod som pumpas ut.
Det var en hel del man fick upptäcka av sig själv vilket var både intressant och påfrestande.


←Hon är stor men även svullen

Det var en jävla resa måste jag säga men vi har inte riktigt gått i mål än.
Sandras blödningar gick inte över helt. Det rann en hel del. Sammanlagt var det över en liter blod och nu är det ännu mer. Men som tur är så börjar blodmängden minska och hon börjar må bättre.

Nu är grejen att jag är så trött just nu så ögonen börjar rulla bakåt. Kaffet som jag halsar ger ingen större effekt. Hörni Gevalia, dags att öka mängden koffein i ert kaffe kanske? Så ni får ursäkta om jag skriver lite tokigt.

Tillbaka till det intressanta;

Jag sällskapade och gosade med både Celine och Sandra i flera timmar, jag kom hem runt halv 5 i eftermiddags. Sandra och Celine är kvar på sjukan och tar några sista prover, de kommer hem imorgon bitti.
Saknar de redan.

Hur känns det att få ett barn undrar ni kanske? Jadu, det är svårt att beskriva.
I början kände jag nästan ingenting. Det var liksom blankt.
Nu, ett par timmar senare börjar det sakta men säkert krypa in i mitt huvud.
Har nog inte smält det än. Det kommer nog bli annorlunda imorgon.

Jag måste bara tillägga att alla barnmorskor och undersköterskor vi träffade på var helt jäkla totalt underbara. Så gulliga och duktiga. All cred till dem!

Vår underbara resa med denna gulliga julegris vi har fått kommer fortsätta en lång tid framöver..