Ibland så längtar man tillbaka till den gamla goda tiden, då det enda problemet var att man hade mycket läxor. Att ha gångavstånd till alla polare och bara ut och dricka folköl och däcka på skolgården.
Och för inte tala om alla program? Barnprogramen var så mycket bättre förr. Nu låter jag som om jag vore Gunvald 72 men vadå, det var ju det. Mycket var bra då.
Ungdomarna var trevligare, det värsta man tog var folköl, snus och möjligtvis lite hembränt. Skillnaden nu är att man dricker starköl och slipper snusa i smyg. Oj vad många promenader man tog då.
 "Jag ska bara ner och handla"
"jag ska bara gå ut en promenad".. visst gjorde man det man sa till föräldern men man glömde liksom bort att säga att man skulle toksnusa på vägen. Det var liksom lite spännade på nåt sätt ändå, man gömde läppen för vuxna som mina föräldrar kände osv. Man blev nog genomskådad varje dag för att man körde upp halva armen framför ansiktet.

Sen det här med sporten, man lirade basket i ett x antal år och även i skollaget. Man var kanske inte bäst men man var rätt bra, mins förvisso att jag sög på definsiven, det var liksom mindre intressant. Man ville ju bara göra poäng. I Tigers blev snittade jag flest poäng, var jäkligt stolt över mig själv. Oavsett väder drog man ut med basketbollen och skulle träna. Man blev sedd som tokig när de var 25 grader varmt ute, även när det var 10 minus. Men det var ju roligt, det var min passion.
Vad brinner jag för nu för tiden? Hmm, egentligen ingen hobby sådär, men mitt svar blir utan tvekan min familj.
Mitt barn, Sandra , Liam, farsan, Nillan, Mia och Daniel. Utan dessa människor hade man inte haft det så bra.

Missförstå mig inte, jag stormtrivs i min situation även om det är kämpigt vissa gånger.
Jag får bestämma själv vad jag ska göra när jag ska göra det. Tja, nästan..mer än vad jag fick göra när jag bodde hemma. Nu styr främst Sandra och Celine skulle jag tro. Förvisso har jag fortfarande friheten att gå ut om jag vill det, men jag vill egentligen inte längre.

Min uppväxt, hur såg den ut mån tro? Ja, det var då inte i en kärnfamilj där vi levde lyckliga i alla våra dar, jag avundas nästan de som har haft det. Det var väl bra mina första år i livet men sen blev det skilsmässa.
Morsan var och är alkoholist så bara det säger en hel del. Man fick sova på parkeringen någon gång, hos polare och hos kusinen. De visste ju hur det låg till.
 Jag ser det såhär, man kan gå åt två håll när man har växt upp som jag.
Antingen blir man likadan som sin förälder, krökar och har djävulskap för sig. Man missköter sin arbete/skola, går på bidrag och tänker inte längre än vad näsan räcker. Alkoholen förstör en människa så brutalt.
Eller så går man motsatta hållet, man tar lite mer avstånd från alkoholen och förstår att det kan vara farligt. Man har en mer sund uppfattning om saker och ting.
Jag kan erkänna att det var nog påväg åt fel håll ett tag, det kunde ha slutat illa men sen så skärpte jag till mig.
Det beror också en hel på vilka man umgås med och jag umgicks med fel folk. Kröka kröka kröka. Det fanns inget annat. Det finns fortfarande bekanta som bara krökar, ser att det inte finns något att hämta hos dem.

Jag kan inte påstå att jag är nykterist, oh no, inte ens nästan. Jag tar ett par öl då och då men inte så jag blir dyngfull som förut. Jag kan njuta av en öl på kvällarna kanske tom 2 i vissa fall. Mer än så brukar det inte bli.

Jag hade tänkt att skriva mycket mer än såhär men nu kurrar magen, måste verkligen laga mat innan vi alla svimmar.
Får fortsätta senare.